Film Noir

Film Noir (franska för svart film) är ett begrepp som beskriver en genre inom filmvärlden som hade sin främsta period under 40-50 talet i Hollywood. En typisk Film Noir kommer i form av ett kriminal-drama där privatdetektiver eller poliser har någon huvudroll och en femme fatale (”dödlig” vacker kvinna) är typisk som biroll. Denna typ av film är även känd för sina ”plots” samt att flera handlingar utspelar sig samtidigt under filmens gång. Film Noir filmatiseras på ett speciellt sätt som gör dem unika och lätta att känna igen och såklart är de filmade i svart och vitt.

Idag hyllas denna typ av filmkonst i en ny genre som kallas Neo-Noir. Det är som Film Noir fast mer moderna inslag medverkar och filmerna görs oftast i färg. Du har säkert sett en hel del redan, kanske utan att vara medveten om genren. Oftast uppfattar man känslan i dessa filmer som är väldigt speciell och känner igen den i något man sett innan, men kan inte sätta fingret på det! TADA! Neo-Noir. Jag fullkomligt älskar dessa filmer av flera anledningar. Dels är handlingen oftast tilltalade men framför allt brukar de utspela sig i LA under 40-50 talet och vem älskar inte den typen av setting, kläderna eller det illröda läppstiften??? Det enda jag kan anmärka på är den tydliga genusaspekten som är lite tråkig, det är bara män som har huvudrollerna i Noir Filmer, något man kanske kan ändra på i framtiden;) Igår såg jag en Neo-Noir på Tv som jag aldrig hört talas om innan (blir alltid lika konfunderad när sånt händer), den var full av kändisar, baserad på en verklig händelse, bra, lite lagom konstig som det ska vara;) Lonely Hearts Killers, recension kommer nedan där jag även tänkte förslå lite av mina andra favoriter från denna filmgenre, du har säkert redan sett någon, om inte….skynda dig !

Lonely Hearts Killers: baserad på verkliga händelser mellan åren 47-49 där ett par lurade och dödade ett tjugotal kvinnor som de hittade i kontaktannonser, därav Lonely Hearts, det vi i Sverige kallar ”Sol och vårare”.

Ray och Martha träffas när Ray ska lura henne på pengar, precis som han gör med alla kvinnor han tar konakt med. Men Martha ser rakt igenom honom och tillsammans slår de sig ihop och påbörjar vad som kommer att bli en blir en rejäl mördar resa. Rollerna spelas av en riktigt bra presterande Jared Leto (som för övrigt har en cool flint skalle och tupé i filmen som var mkt fängslande) och Selma Hayek. Hack i häl på dem är poliserna Elmer och Charles som spelas av en kass John Travolta (men när var han egentligen bra?) och en bättre Gandolfini som även agerar berättarröst, ett inslag i Noir filmer som jag bara tycker gör dem bättre. Jag tyckte det var en bra film fast inte super bra, utan filmens foto och kostym hade den fallit platt men det räddar en hel del av handlingen. Är man en sucker för 50 tal så är man;) betyget blir runt medel då det finns andra filmer av samma typ som är mkt bättre.

F F F F F F F F F F

LA Confidential: Är det egentligen någon som missat denna film? Såklart utspelar den sig under 50-talet i LA och har utsetts av kritiker som den bästa moderna Film Noir.

Handlingen är ganska komplex, det finns så många sidohandlingar och karaktärer i filmen, men det är något som gör den bra och intressant. Grundhandlingen kretsar dock kring en massaker på ett café som utgör basen för allt annat i filmen. Tre poliser är i centrum, Bud White (Russel Crowe), Jack Vincennes (Kevin Spacey) och Ed Exley (Guy Pierce), dessa karaktärer får man följa på olika håll tillsammans med den korruption som presenteras inom polisväsendet. Danny De Vito spelar journalist och även berättarröst under filmen gång, åter igen måste jag säga hur bra det är med dessa berättarröster;) Foto, miljö, kostym, smink, allt är perfekt i denna thriller/deckar film som har blivit en klassiker idag och är värd att se oavsett om du dras till typen av film eller ej.

F F F F F F F F F F

The Black Dahlia: Den Svarta Dahlian var det smeknamn som offret Elisabeth Short fick i media efter att hon brutalt mördats 22 år gammal. Filmen är alltså baserad på verkliga händelser i 40 talets LA och det olösta mordet är grunden till många spekulationer, böcker och filmer. Boken The Black Dahlia är skriven av James Ellroy som även skrev LA Confidential.

Filmens huvudkaraktärer är de två poliserna Bucky (Josh Hartnett) och Lee (Aron Eckhart) som tillsammans undersöker mordet på The Black Dahlia. Under tiden framkommer ett trangeldrama där Bucky förälskar sig i Lees flickvän Kay (Scarlett Johansen). Bucky överger dock tanken på Kay och träffar Madeleine (Hillary Swank), en kvinna som ser ut precis som den mördare Dahlian. Berättarröst är Josh Hartnett.

Jag tycker att The Black Dahlia är precis lika bra som LA Confidential, även om de flesta andra inte tycker det, den har inte fått super bra kritik. Jag gillar de unga skådespelarinsatserna och den mystik filmen producerar så av mig får den samma betyg:

F F F F F F F F F F

TV serier

Jag älskar Tv-serier. Det är nästan en passion som skrider förbi filmerna, fast bara nästan. Det som är det bästa med Tv-serier är också bland det sämsta, nämligen tiden. Ett avsnitt är lagom kort och bra att titta på om man inte orkar sätta sig in i en film (som av någon anledning ibland kan kännas som ett projekt man inte orkar ta sig an, mkt märkligt, det är ju bara en film liksom). Men ett avsnitt av en serie är också för kort för att ha något direkt djup. Det blir lite sämre kvalité i handlingen fast det kan bli ack så spännande, och bra är de på att fixa till ordentliga cliffhangers så man ändå slutar kvällen med att ha sett fem avsnitt istället för ett. De serier jag nu ska nämna här är INTE i någon ordning så jag helt enkelt inte KAN välja bland dem, de är helt enkelt nummer ett allihop. Jag följer en massa serier och kan inte nämna alla här, precis som många andra i världen älskar jag sex and the city en regning måndagskväll eller varför inte skratta lite till scrubs. Men de som följer är serier som fått en speciell plats i mitt hjärta, serier som fastnat i min hjärna och som jag ibland följt så slaviskt att jag velat vara karaktärerna:

Dead like me: serien kom bara ut i två säsongen innan den lades ner (VARFÖR händer det med alla bra serier, seriöst? Måste det finnas mode eller läkare med för att en serie ska få fortsätta sända??). Det kom en dålig ursäkt till film några år senare dock med ett ”slut” på historien men den varnar jag för. Serien handlar om George (Georgia) som dör en rätt tragikomisk död. Efter döden blir hon tvingad till ett jobb som en sorts lieman, en reaper. Hon samlar helt enkelt in själar. Till hennes hjälp finns hennes arbetskamrater av liemän som alla är riktiga karaktärer, sina uppdrag får de alltid på gula post-it lappar. Denna serie är lite av en mörk komedi, den är rolig men behandlar ju ändå döden och hela den jobbiga biten med att vara död, speciellt att dö ung. Alla karaktärerna är speciella och att man inte får veta mer om dem innan serien tar slut stör ju ganska mkt.

Twin Peaks: det finns väl ingen som missat denna kultserie? Jag var för liten när den första gången sändes på Tv men jag kommer ihåg att min mamma pratade om den, till en början älskade hon den men sen blev den alldeles för konstig så hon slutade titta. Oh ja! konstig är väl nästan milt uttryckt. Även denna serie kom bara i två säsonger (ganska långa säsonger iofs) där den första inleds med att en ung kvinna hittas mördad, Laura Palmer. FBI agenten Dale Cooper kommer till den lilla staden för att lösa mordet. Med tiden händer mer och mer udda saker i Twin Peaks och Cooper blir mer och mer fångad av staden och dess invånare. Serien har en väldigt konstig känsla över sig som är riktigt svår att förklara. Även om den utspelar sig i samtid med när den kom (90-talet) så finns det en tydlig 50-tals känsla i kläder, musik och frisyrer. Den känns svår att placera och har av många fått en status att vara banbrytande inom genren som är en blandning av allt möjligt. Otroligt bra, härlig udda känsla, dock lite lång och svår ibland men häng bara kvar då för det lossnar.

Carnivàle: kom även den bara i två säsonger (ser vi ett mönster??). Jag tror inte den blev särskilt stor i Sverige men den visades på SVT (precis som alla serier jag skriver om idag ,minus Buffy). Tidsramen är under den amerikanska depressionen och handlingen kretsar kring en karneval som reser runt i landet. De plockar upp Ben Hawkins som börjar arbeta hos dem och efter ett tar förstår man att han har en nyckelposition i ett stort krig mellan det goda och det onda, hans motpol är prästen Justin som leder en församling med sin syster på annat håll i landet. Karaktärerna är underbara, hela serien är otroligt mörk och udda med en speciell obeskrivlig känsla precis som Twin Peaks. Fast jag tror att Carnivále kan avnjutas av fler pga dess grundhandling som är enkel att begripa, kampen mellan de onda och goda!

Veronica Mars: kom faktiskt ut i tre säsonger innan den lades ner. Jag visste att det fanns en serie med namnet väldigt länge men hade fått för mig att den var riktad till yngre som Hanna Montana eller liknande. Men efter en väninnas tips började jag titta och blev direkt fast i första säsongen, som för övrigt är den allra bästa. Den inleds med att Veronicas bästa kompis blir mördad och Veronica försöker efter det ta reda på vem mördaren är med hjälp av hennes skills som private investigator, eller, hennes pappa är PI och Veronica hjälper honom och skaffar sig kunskap samtidigt. Det är en high-school serie men på något sätt är den ändå lite bättre än de vanliga. Den är lite mer rå, lite mer alkohol, sex och droger än de vanliga all American serierna, vilket bara kan betyda, bättre! Jag blev helt tagen av alla karaktärer och förkrossad när den slutade.

Buffy- the vampire slayer: kom i hela 7 säsonger så den är ju lite mer mainstream. All vet väl vem Buffy är? High-school tjejen som dödar varmpyrer på sin fritid för det är hennes öde som hon inte kan undkomma. Jag vet att det är tramsigt med Buffy men jag har tyvärr fastnat där och kan aldrig komma tillbaks. Jag följde den från första stund den började sändas i svensk Tv och har aldrig slutat. Ibland ser jag om alla säsonger och blir alltid lika ledsen när jag kommer till sista avsnittet. Jag tvivlar på att någon i min ålder (eller någon annan ålder faktiskt) kan börja titta på Buffy idag och tycka den är bra. Kvalitén är urusel och vissa scener är så lågbudget att man nästan skämms. Men som sagt, den fanns där för mig när jag var 14 och inte hade kabel-tv;)

Övriga serier som är värda att se:

Skins- Brittisk serie om ungdomars vardagsliv i Bristol, massa alkohol, droger och sex. Som en amerikansk ungdomsserie on crack. Mkt bra!

Supernatural- Amerikansk serie om bröderna Sam och Dean som jagar övernaturliga ting. Snygga pojkar plus att övernaturligt alltid funkar.

True Blood- Heta vampyrer med härliga suthern accents. Kan ibland bli lite väl överdriven som serie men helt Ok underhållning.

Californication- David Duchovny spelar sexgalning med drogproblem som lever det glada livet. Inget för den blyge.

Dirt- Courtney Cox spelar hård tidningsredaktör. Serien försvann väldigt snabbt tyvärr, inte för att Cortney spelade super bra (hon spelade egentligen bara sin karaktär från Screm filmerna minus komedin) men där fanns bra biroller.

Kalla fötter- Brittisk serie igen. Denna gången handlar det om vuxna människors liv fast med samma typ av problematik som i Skins.

Tru Calling- Eliza Dushku som spelade Buffys sidekick/nemesis Faith fick en egen serie där hon är Tru Davis, en tjej som jobbar på bårhus och samtidigt har en förmåga att åka tillbaka i tiden för att rädda människor från deras grymma öde. Serien är i samma changer som Buffy så....

Dollhouse- Eftersom Tru calling lades ner rätt så snabbt så kom Eliza tillbak 2009 i serien Dollhouse. Ännu en serie av Joss Wheadon som är känd för Buffy, Angel, Firefly mm. Dollhouse är sci-fi blandat med framtid i ett snyggt nutidspaket. Ibland lite seg men ändå väldigt bra.

Dark Angel- Är även en sci-fi, framtids serie. Här gjorde Jessica Alba sitt intåg i kändisvärlden som en framavlad genmanipulerad krigare som rymmer bort från sitt öde. Jag tycker nog att serien platsar i samma kategori som Buffy, Tru Calling och Dollhouse. De har alla gemensamt att de inte är sjukt grymt gjorda men har en bra grund historia som fastnar.

Never let me go

Filmen är baserad på en sci-fi bok av en japansk född brittisk författare vid namn Kazuo Ishguro. Historien ses inom ramen av dystopi, alltså motsatsen till utopi, båda begreppen är en framtidsvision, antingen en mardrömsliknande framtid eller en perfekt utopisk värld.

Historien tar sin start i 1950-talets England. På ett barnhem (eller en sorts institution) som kallas Hirsham växer tre vänner upp tillsammans, Kathy H, Tommy och Ruth. Alla barnen på Hirsham växer upp i en vacker miljö, äter näringsrik bra mat och motionerar flera gånger om dagen. Deras kroppar måste vara i perfekt skick och de får aldrig lämna området. Redan i ung ålder får barnen reda på syftet med sina liv, att bli donatorer och inte överleva sin 30-års dag. Samhället har nämligen utvecklats till att medellivslängden har överstigit 100 år genom att kloner föds upp för att bli donatorer av vitala organ. Barnen är alla donatorer, framavlade från ”original”. Som tonåringar flyttar de tre vännerna till en mindre stuga där de ska bo tills de påbörjar sitt syfte. All reagerar olika på sitt öde. Kathy H har sedan yngre tonåren varit avundsjuk på Tommy och Ruth som är ett par och när hon inser att hon inte längre kan vara tredje hjulet lämnar hon gården för att arbeta som en ”vårdare”. Arbetet innebär att vara med donatorer före, under och efter sina operationer till de ”avslutat” (dött) sitt syfte. Kathys arbete ger henne några år mer än andra donatorer innan hennes behandlingar skall påbörjas. Efter tio år träffar hon på Ruth igen som efter två behandlingar är väldigt skör och tillsammans åker de och träffar Tommy som även han påbörjat sina operationer men ännu är pigg.

Syftet med historien är uttalat från författaren att vara en tankeställare om liv och död, om vad som är viktigt i livet och det fakta att livet faktiskt har ett slut. Jag tyckte för det första att filmen var fruktansvärt bra gjord med tanke på att det är något så ovanligt som en sci-fi film som utspelar sig i riktig 50-tals miljö. Det är alltså inte tal om några dräkter, blinkande meckaniker eller annat typskt sci-fi. Det är en helt vanlig miljö (minus några armband som donatorerna måste ha på sig), tidsenliga kläder osv. Det är just denna konstiga kombination av dåtids miljö och framtids dystopi som blir sådär ovanligt bra.

Den andra aspekten i filmen som också är riktigt bra är att donatorerna är tillfreds (mer eller mindre) med sitt öde. Tommy är den enda som försöker göra någon form av motstånd men aldrig på det sättet att han försöker rymma från sina operationer eller liknande. Det är ju även något som är ovanligt i en film, att faktiskt visa på den aspekt som är mest troligt i ett sådan scenario. Nämligen just att alla människor nöjer sig med sitt öde och finner sig inom ramen för det som är tillskrivet en. Varför rymmer de inte då så de slipper dö? Är väl den frågan flest kommer ställa sig under filmens gång. Svaret är väl att vi alla nöjer oss, är tillfreds med den lott vi fått tilldelade oss och att göra grov revolt mot något som är naturligt och givet ligger inte i människans natur. Det är det enda liv donatorerna vet, därför är det också det enda liv de lever.

Riktigt bra historia, jag hade nog uppskattat boken mer då jag inte är ett Kiera Knightley fan och då jag inte tror att filmen gör historiens grundtanke rättvisa. Filmen blir ibland lite platt, men jag uppskattade miljön och känslan.

F F F F F F F F F F

127 Hours

”Based on a true story” eller som personen bakom huvudfiguren sagt: ”så nära en dokumentär man kan komma och fortfarande vara i ett drama”. Aron Ralston är en ung man med äventyrslystet sinne. Han klättrar i berg, cyklar i terräng och campar där han har lust. Gärna ensam och utan att riktigt förklara för någon vart hans senaste äventyr är på väg geografiskt. Det innebär att när han en helg klättrar i en bergformation i Utah och trillar så finns det ingen hjälp att få! Ett stort stenblock trillar efter honom ner i en reva i berget och landar rakt på hans arm vilket innebär att Aron är fast! Filmen handlar sedan om kampen att komma loss, fysiskt och psykiskt. Han satt fast i 127 timmar, ungefär 5 dagar innan han lyckas ta sig loss och få hjälp. Och med tanke på att detta är en riktig händelse som fick stor plats i media så vet kanske de flesta hur han kom loss……

Jag visste hur det slutade och var såklart berörd av hela händelsen som många andra och såg därför fram emot filmatiseringen. Trailern (som hade fått bättre betyg av mig än filmen) var riktigt lockande och känslan var ungefär densamma som Into the wild (som är en av mina favoriter vilket jag tidigare nämnt på bloggen). Det visade sig dock att känslan i filmen inte alls var likadan, det är mest konceptet ung man söker äventyr som liknar varandra och den riktigt snygga naturen. Bilderna på bergen som visas dels i början och i vissa tillbakablickar ger ett stort plus.

127 Hours handlar ju om Arons försök att komma loss och hur han hanterar att sitta fast och vetskapen om att ingen vet vart han är, det är klart som korvspad. Men jag tycker inte det hade varit fel att för filmens skull slänga in lite tillbakablickar från olika händelser i hans liv, detta görs till viss del men i min mening alldeles för lite för att filmen samtidigt skall bli någon slags underhållning (vilket måste vara ett av syftena med att göra denna typ av film). Hela händelsen berörde mig mer som historia än i filmformat, å ena sidan tycker man det är hemskt att Aron sitter fast och tankarna börjar vandra till hur man själv hade reagerat. Å andra sidan blir filmen ganska platt, man får veta för lite om Aron och har därför svårt att sympatisera till fullo.

James Franco gör en riktigt bra skådespelarprestation, han spelar i princip hela filmen själv vilket inte kan vara enkelt och det gör han riktigt bra. Men filmen fastnade ändå inte hos mig som jag tycker den kunde, potentialen var stor. Betyget blir:

F F F F F F F F F F

True Grit

True Grit (fritt översatt: ”av det rätta virket”) av bröderna Coen. Man kan ju inte låta bli att tycka om bröderna Coens filmer som jag själv vill sätta i Feel-good facket fast de kanske inte är typiska för den schangern. Man har i alla fall alltid roligt när jag ser dem och mycket skratt var det även denna gången i bio salongen. Det var inte bara skratt utan även fullsatt och svårt att få tag i biljetter när man ville vilket visar att bröderna Coen är älskade i Sverige av många.

Denna gång har bröderna tagit sig an en gammal västerfilm som de ville ge ett nytt format. Den unga flickan Mattie är bestämd att hämnas sin pappas död och lyckas med sitt otroliga affärssinne skrapa ihop en mängd pengar hon ska använda för att hitta en bra prisjägare eller sheriff som kan spåra upp mannen som utfört dådet. Den nedsupne Cogburn (Jeff Bridges) tar sig an uppdraget mycket motvilligt, lockad av pengarna, men vägrar ta med sig Mattie på resan, något den fjortonåriga flickan redan bestämt sig för ändå. Det ter sig så att Mattie följer efter Cogburn och en Texas Ranger, La Boeuf, som lyckats nästla sig in i följet och de tre beger sig iväg på jakt efter Matties pappas mördare och ett gäng banditer han slagit följe med. På vägen händer den ena vilda västern sak efter den andra men egentligen handlar det mest om relationen mellan Mattie, Cogburn och La Boef som växer fram ju längre de tvingas vara i varandras sällskap. Det finns en hel rad olika scener som är geniala och helt galet roliga som måste upplevas, till exempel den manliga duellen mellan Cogburn och La Boeuf där de skjuts hej vilt på flygande majsbröd.

True grit är otroligt underhållande och fruktansvärt roligt, mer än jag trodde var möjligt om en västernfilm. (Men för att vara riktigt ärlig är det mer en Coen film än en västernfilm.) Alla skådespelare är underbara, nykomlingen Hailee Steinfield som spelar Mattie är riktigt bra och riktigt övertygande i sin roll som stenhård smart flicka i en mansdominerad värld. Jeff Bridges, en skådespelare som aldrig verkar göra en dålig insats och väljer sina filmer väl är galet rolig och underhållande i sin försupna karaktär som driver åt en fadersgestalt ju längre filmen rullar på. Till sist Matt Damon, otippad i rollen som Texas Ranger, spelade så bra att jag inte förstod att det var han förens efter ungefär 15 minuter av hans nuna i kameran. De sammanlagda skådespelarprestationerna utgör en underbar kombination! Det enda negativa jag kan säga som drar ner betyget är slutet, Coens brödernas filmer har en tendens att sjunka i slutet och inte riktigt leverera samma standard som resten av filmerna. Jag hade gärna sett en lite twist eller något annat oförutsägbart men de har antagligen en tanke med att inte göra så.

Betyget blir:

F F F F F F F F F F

Black Swan

Regissören Darren Arfonofsky är tillbaka med balettfilmen Black Swan. Han är även känd för Requiem for a dream och The Wrestler. Jag såg hans första film Requem for a dream på bion Spegeln för en massa år sedan, utan att riktigt veta vad jag gav mig in på. Människor lämnade på allvar bio salongen för att filmen var så obehaglig. Jag är beredd att hålla med dem men jag härdade ut och efter det har jag sett den säkert fyra gånger till. Varje gång är den lika obehaglig men ändå riktigt bra. Jag fick exakt samma känsla av Black Swan!

Nina är en ung tjej som kämpar på en balettakademi för att komma någonstans i sin karriär. Som person är hon otroligt konservativ, stram och ”up-tight”. Hennes strävan efter karriär lönar sig dock och hon får huvudrollen i en uppsättning av svansjön där hon inte bara ska spela den vita svanen (vilket hon tränat inför hela sitt liv och spikar direkt) utan även den svarta svanen som blir en stor utmaning. Under filmens gång får man se mer och mer av Ninas psykologiska inre och inser att hon inte är riktigt som hon ska, hallucinationerna blir allt fler och värre ju mer press hon sätter på sig själv.

Jag respekterar Natalie Portman även om hon inte har gjort sådär jätte många super grymma roller innan. Frågan är om hon någonsin kommer toppa sin egen prestation som Nina, för hon är helt makalöst bra. Hennes skiftningar mellan stram flicka till sexuell kvinna och galen balettdansös är genial. Stundtals tycker man riktigt illa om karaktären för att sedan tycka synd om henne, genialt är det enda jag kommer på att säga! Det var tur att Oscar statyetten hittade rätt kvinnliga skådespelerska i år, grattis Natalie Portman!

För att säga några avlutande ord om filmen så var den väldigt obehaglig samtidigt som den är riktigt bra, en konstig kombination precis som i Requiem for a dream, vilket gjorde att jag var tvungen att fundera ett par dagar över den innan jag ens kunde fundera ut vad jag tyckte. Musiken är tagen från Tchaikovskys svansjön fast med en del ändringar, men fortfarande lika bra. Balett vet jag absolut inget om och kan inte uttala mig om hur Portman dansar annat än att i mina ögon ser det bra ut. Handlingen är inte oerhört utmålande eller originell men det är trots det en film som fastnar i ens hjärna. Skådespelarprestationen tillsammans med de fina konstnärliga aspekterna i filmen samt alla obehagliga scener som gör filmen till vad den är, en psykologisk twist av hjärnan ger betyget:

F F F F F F F F F F

Trolljegeren

Norsk film är inget jag brukar lägga någon större vikt vid men när min bror tipsade mig om Trolljegeren hakade jag på. Dels för att min bror och jag har samma smak i film (oftast samma tacky B-films smak men inte i detta fallet;) men mest för att jag gillar konceptet med mockumentary (något som utger sig för att vara en dokumentär men inte är det). Som favoriten Cloverfield till exempel.

Några studenter från en högskola beger sig ut i Norges skog för att utreda konstiga skjutningar av björn. De börjar följa efter Hans, en man de tror är tjuvjägare men som visar sig vara …..en trolljägare! Jadå, det finns troll i Norges skogar. Hans som tycker att han är underbetald, inte får några tillägg för nattarbete eller andra förmåner i sitt arbete som staten hemlighetsfullt står för tycker det är helt Ok att ungdomarna följer med honom och filmar Norges trollsamling.

Trolljegeren är inte bara skickligt filmad, handkameran spelar ju huvudrollen som i alla mockumenatys men även trollen som man faktiskt får se är duktigt inlagda i filmmakeriet, eller? Är de fiktiva? Ja filmen är faktiskt så bra att jag efter bara en kvart totalt har frånsagt mig min första tanke, att trollgrejen är lite barnslig, och plötsligt är helt med på att det finns troll i skogen. Dels på grund av att filmen inte för överarbetad så det blir ren fiction, dels på grund av den avslappnade attityden till trollen som vilket annat djur i skogen som helst tillsammans med den vetenskapliga anledningen till trollen sprängs eller stelnar i solsken som jag svalde jag med hull och hår.

Trolljegeren är inte bara bra utan riktigt rolig! Skådespeleriet är väl inte på topp men efter tjugo minuter har jag förbisett även det. Betyget får den inte bara för att det är en grym film utan även för att jag vill slå ett slag för Nordisk film. Bra betyg, nämligen:

F F F F F F F F F F

Låt den rätte komma in / Let me in

Jag är en av dem som tyckte att Låt den rätte komma in var en genialisk idé för en film. Den blev dessutom välgjord och skådespelarinsatserna är riktigt bra. Filmen handlar om en liten vampyrflicka vid namn Eli som flyttar in bredvid pojken Oscar i förorten Blackeberg. Att Eli är en vampyr är inget Oscar förstår sådär direkt men något är udda med henne i alla fall. Vi får genom filmen följa Oscars kärlek till Eli, hans jobbiga uppväxt med mobbing och Elis ständiga problem med att ordna med mat utan att röja sin identitet för hela Blackeberg.

Filmen utspelar sig under 80-talet och jag tycker svensk film generellt är bra på att få fram en tidsanda som ser trovärdig ut. Speciellt i Låt den rätte komma in där allt är på pricken sent 70-tal/tidigt 80-tal från kläder och frisyrer till inredning. Den ödsliga vinterkänslan som vi alla svenskar känner till så väl är även den genialiskt framställd. (En annan svensk film som lyckades göra ett lika grymt jobb med den saken var Tillsammans av Lucas Moodyson.) Jag anser i alla fall att det är en bra skill som svenska filmmakare bidrar med till filmvärlden där många andra misslyckas. Filmen i helhet är riktigt bra, en vampyrflicka i en förort i Sverige, trodde man ens att en sådan film skulle produceras? (Utan high-school känslan a la Vampire diaries)

USA tycke om Sveriges bidrag till vampyrtrenden och bestämde sig för att göra en egen version av filmen (för tydligen blir det jobbigt för amerikaner att läsa subtitles). Jag bestämde mig för att se även denna, fast jag var lite omotiverad. Resultatet av Låt den rätte komma in i amerikansk version heter Let me in och är faktiskt en kopia rakt av. Dialogen är densamma, handlingen är densamma (förutom en del karaktärer som har bytts ut, det härliga A-lagar teamet har bytts ut till vanliga grannar) och känslan är i alla fall ett försök till att vara densamma. Sverige lyckades enligt mig grymt mycket bättre med att skapa en konstig, obehaglig och ibland lätt illamående känsla som Let me in saknar eller har valt att ta bort för att tilltala den stora publiken. Pojken som spelar huvudrollen kunde lika gärna varit den svenska killen men när det gäller rollen som Eli (som heter Abby i Let me in) slår den svenska flickan Lina Leandersson alla prestationer med hästlängder. Förutom den har amerikanarna gjort ett hyfsat jobb med filmen.

Låt den rätte komma in får i betyg:

F F F F F F F F F F

Let me in får aningen lägre betyg för missad obehagskänsla:

F F F F F F F F F F

My name is Khan

Ja, jag ska vara ärlig och säga att jag hade förutfattade meningar om denna film och inte var det några bra heller. Tyvärr införlivades dem och jag kan sammanfatta det med en mening: Forrest Gump goes Indian-muslim!

Jag vet att Forrest Gump och Khan inte har samma handikapp så ok vi kan fortsätta med liknelserna: Rainman goes Indian-muslim eller Sam i filmen I am Sam goes Indian-muslim. Ni förstår vart jag vill komma? Denna typ av film har gjorts sååååå många gånger med olika twists att jag knappt vet vart jag ska börja.

My name is Khan and I am not a terrorist är meningen som beskiver hela filmen. Khan föds i Indien med ett handikapp som visar sig vara Aspbegers, Khan flyttar till sin bror i USA, Khan träffar flicka och gifter sig, Khan och familjen han skapat får problem efter 9/11 eftersom Khan är muslim.

Detta är en fin historia som mer än en gång resulterar i tårar (OBS! Tårar är INTE ett betyg på hur bra en film är) och skådespeleriet är bra. Huvudpersonen som spelas av Shahrukh Khan (en av Bollywoods mest efterfrågade skådespelare) är riktigt bra, men han är ändå på något sätt lite för fin, för snygg och lite för normal i vissa situationer för att det skall bli helt trovärdigt. Jag antar att filmen är någon typ av samarbete mellan Bollywood och Hollywood vilket är positivt, språket och den Indiska kulturen ger en ny twist och krydda som vi inte sett innan. Men det är ändå i mina ögon en typisk amerikansk film, speciellt med tanke på den hyllning till den amerikanske presidenten som smyger sig in på ett genomtänkt sätt *suck*. Den muslimska aspekten och rasismen efter 9/11 som är filmens grund är inte heller något originellt att komma med, men det kanske är en kulturgrej för oss i Sverige. I Amerika kanske man behöver slå in lite mer vett i medborgarna angående hur människor av en annan etnicitet än ens egen ska behandlas??!! För att avsluta måste jag säga att även om jag kände igen allt i filmen och kunde tänka ut mer än halva handlingen 20 minuter in så är det en film som är bra gjord med bra skådespeleri. Jag gillar Indisk kultur så där har vi ett plus till och tårarna betydde ju någon form av beröring i hjärtat. Så betyget blir:

F F F F F F F F F F

DVD-tips!

Jag gillar klassiker och vad är Rosemarys baby om inte en klassiker! För det första är det en film av Roman Polanski, en man som gör de mest underbart konstiga filmer, jag är ett stort fan (fast man måste bortse från hans kriminella status). Polanski har gjort en uppsjö bra filmer, några av dem är till och med ok för gemenman, som Chinatown och The Pianist. Andra kräver lite mod till exempel hans ”lägenhets-triologi” där Rosemarys baby ingår och är den mest normala filmen. Hans trilogi utspelar sig i tre olika städer, Repulsion-London, The Tenant- Paris och Rosemarys baby- NY.

Filmen hade premiär 1968 och huvudrollen spelas av den underbara Mia Farrow som gör sin livs roll (tror även det var hennes första). Hon spelar Rosemary som med sin man Guy flyttar in i en ny lägenhet i ett större hus. Till en början verkar allting bra men efter ett tag tycker Rosemary att grannarna beter sig underligt, hon börjar få mardrömmar och blir psykiskt instabil. När hon blir gravid undrar hon om hennes mardröm där hon blivit våldtagen var på riktigt och hon blir hysterisk över vad som kommer hända med hennes barn, och vad är det egentligen som växer inuti?

Frågan som sträcker sig över hela filmen, är Rosemary galen eller är det hon tror på någon övernaturlig sanning? är en fråga som jag inte kunde se svaret på förens i slutet av filmen, vilket är väldigt svårt att lyckas med. Jag tycker att detta är den bästa av hans ”lägenhets-filmer” för den är enklare och rakare än de andra två som spårar ut något alldeles galet ibland. Rosemarys baby kan tilltala alla. Det är en 60-tals film med en speciell känsla, man får absolut inte lov att förvänta sig en skräckfilm mätt i dagens mått. Detta är en kulturupplevlse och skall ses som en sådan;)

Inte helt oväntat blir mitt betyg:

F F F F F F F F F F

Religulous

En film där Bill Maher tar sig an det religioner i olika samhällen. Som känd motståndare till religion finns en klar och tydlig utgångspunkt i Mahers ställningstagande gällande filmen. Det är inte en dokumentär där olika religiösa personer gör sina röster hörda för att ställas mot diverse fakta, det är en film där Maher gör narr av alla som har någon typ av tro över huvudtaget.

Jag måste erkänna att filmen är underhållande och ibland riktigt rolig, rolig på ett förnedrande sätt såklart men att skratta åt andra är inget nytt under solen. Hade Maher bara utgått från idén och sedan intervjuat och faktiskt låtit folk förklara sig så hade filmen kanske vägt lika tungt som en vanlig dokumentär. Men hans sätt att tala till folk är ibland så nedlåtande att det faktiskt blir riktigt pinsamt. Att han sedan går från att skratta åt en rabbin och lämna intervjun till att röka marijuana med grundaren till Canabis Ministry i Amsterdam gör honom inte mer trovärdig. Mahers åsikter är enligt mig inte fel, han är en trovärdig ateist med riktiga fakta i ryggen, i alla fall gällande kristendomen vilket han skulle ha hållit sig till för när islam blandas in blir alltihop bara pannkaka. Jag tycker det är synd att han gör en film som grundar sig i att han ser sig själv som en övermänniska gentemot alla troende, även om han har denna syn hade han kunnat skapa en film med fakta som hade vägt tyngre, han hade kunnat bli trovärdig. MEN det är tydligen inte meningen att hans åsikter skall väga tungt, hela idén är att dissa människor och det lyckas han med. Oavsett så blev detta bara en ibland underhållande film, med en störd Maher som huvudperson som jag kommer ha förträngt om några dagar.

Betyget blir:

F F F F F F F F F F (halvvägs till mål i betygsväg endast för att han har några bra poänger och ibland skrattar man riktigt mycket