True Grit

True Grit (fritt översatt: ”av det rätta virket”) av bröderna Coen. Man kan ju inte låta bli att tycka om bröderna Coens filmer som jag själv vill sätta i Feel-good facket fast de kanske inte är typiska för den schangern. Man har i alla fall alltid roligt när jag ser dem och mycket skratt var det även denna gången i bio salongen. Det var inte bara skratt utan även fullsatt och svårt att få tag i biljetter när man ville vilket visar att bröderna Coen är älskade i Sverige av många.

Denna gång har bröderna tagit sig an en gammal västerfilm som de ville ge ett nytt format. Den unga flickan Mattie är bestämd att hämnas sin pappas död och lyckas med sitt otroliga affärssinne skrapa ihop en mängd pengar hon ska använda för att hitta en bra prisjägare eller sheriff som kan spåra upp mannen som utfört dådet. Den nedsupne Cogburn (Jeff Bridges) tar sig an uppdraget mycket motvilligt, lockad av pengarna, men vägrar ta med sig Mattie på resan, något den fjortonåriga flickan redan bestämt sig för ändå. Det ter sig så att Mattie följer efter Cogburn och en Texas Ranger, La Boeuf, som lyckats nästla sig in i följet och de tre beger sig iväg på jakt efter Matties pappas mördare och ett gäng banditer han slagit följe med. På vägen händer den ena vilda västern sak efter den andra men egentligen handlar det mest om relationen mellan Mattie, Cogburn och La Boef som växer fram ju längre de tvingas vara i varandras sällskap. Det finns en hel rad olika scener som är geniala och helt galet roliga som måste upplevas, till exempel den manliga duellen mellan Cogburn och La Boeuf där de skjuts hej vilt på flygande majsbröd.

True grit är otroligt underhållande och fruktansvärt roligt, mer än jag trodde var möjligt om en västernfilm. (Men för att vara riktigt ärlig är det mer en Coen film än en västernfilm.) Alla skådespelare är underbara, nykomlingen Hailee Steinfield som spelar Mattie är riktigt bra och riktigt övertygande i sin roll som stenhård smart flicka i en mansdominerad värld. Jeff Bridges, en skådespelare som aldrig verkar göra en dålig insats och väljer sina filmer väl är galet rolig och underhållande i sin försupna karaktär som driver åt en fadersgestalt ju längre filmen rullar på. Till sist Matt Damon, otippad i rollen som Texas Ranger, spelade så bra att jag inte förstod att det var han förens efter ungefär 15 minuter av hans nuna i kameran. De sammanlagda skådespelarprestationerna utgör en underbar kombination! Det enda negativa jag kan säga som drar ner betyget är slutet, Coens brödernas filmer har en tendens att sjunka i slutet och inte riktigt leverera samma standard som resten av filmerna. Jag hade gärna sett en lite twist eller något annat oförutsägbart men de har antagligen en tanke med att inte göra så.

Betyget blir:

F F F F F F F F F F

Black Swan

Regissören Darren Arfonofsky är tillbaka med balettfilmen Black Swan. Han är även känd för Requiem for a dream och The Wrestler. Jag såg hans första film Requem for a dream på bion Spegeln för en massa år sedan, utan att riktigt veta vad jag gav mig in på. Människor lämnade på allvar bio salongen för att filmen var så obehaglig. Jag är beredd att hålla med dem men jag härdade ut och efter det har jag sett den säkert fyra gånger till. Varje gång är den lika obehaglig men ändå riktigt bra. Jag fick exakt samma känsla av Black Swan!

Nina är en ung tjej som kämpar på en balettakademi för att komma någonstans i sin karriär. Som person är hon otroligt konservativ, stram och ”up-tight”. Hennes strävan efter karriär lönar sig dock och hon får huvudrollen i en uppsättning av svansjön där hon inte bara ska spela den vita svanen (vilket hon tränat inför hela sitt liv och spikar direkt) utan även den svarta svanen som blir en stor utmaning. Under filmens gång får man se mer och mer av Ninas psykologiska inre och inser att hon inte är riktigt som hon ska, hallucinationerna blir allt fler och värre ju mer press hon sätter på sig själv.

Jag respekterar Natalie Portman även om hon inte har gjort sådär jätte många super grymma roller innan. Frågan är om hon någonsin kommer toppa sin egen prestation som Nina, för hon är helt makalöst bra. Hennes skiftningar mellan stram flicka till sexuell kvinna och galen balettdansös är genial. Stundtals tycker man riktigt illa om karaktären för att sedan tycka synd om henne, genialt är det enda jag kommer på att säga! Det var tur att Oscar statyetten hittade rätt kvinnliga skådespelerska i år, grattis Natalie Portman!

För att säga några avlutande ord om filmen så var den väldigt obehaglig samtidigt som den är riktigt bra, en konstig kombination precis som i Requiem for a dream, vilket gjorde att jag var tvungen att fundera ett par dagar över den innan jag ens kunde fundera ut vad jag tyckte. Musiken är tagen från Tchaikovskys svansjön fast med en del ändringar, men fortfarande lika bra. Balett vet jag absolut inget om och kan inte uttala mig om hur Portman dansar annat än att i mina ögon ser det bra ut. Handlingen är inte oerhört utmålande eller originell men det är trots det en film som fastnar i ens hjärna. Skådespelarprestationen tillsammans med de fina konstnärliga aspekterna i filmen samt alla obehagliga scener som gör filmen till vad den är, en psykologisk twist av hjärnan ger betyget:

F F F F F F F F F F

Trolljegeren

Norsk film är inget jag brukar lägga någon större vikt vid men när min bror tipsade mig om Trolljegeren hakade jag på. Dels för att min bror och jag har samma smak i film (oftast samma tacky B-films smak men inte i detta fallet;) men mest för att jag gillar konceptet med mockumentary (något som utger sig för att vara en dokumentär men inte är det). Som favoriten Cloverfield till exempel.

Några studenter från en högskola beger sig ut i Norges skog för att utreda konstiga skjutningar av björn. De börjar följa efter Hans, en man de tror är tjuvjägare men som visar sig vara …..en trolljägare! Jadå, det finns troll i Norges skogar. Hans som tycker att han är underbetald, inte får några tillägg för nattarbete eller andra förmåner i sitt arbete som staten hemlighetsfullt står för tycker det är helt Ok att ungdomarna följer med honom och filmar Norges trollsamling.

Trolljegeren är inte bara skickligt filmad, handkameran spelar ju huvudrollen som i alla mockumenatys men även trollen som man faktiskt får se är duktigt inlagda i filmmakeriet, eller? Är de fiktiva? Ja filmen är faktiskt så bra att jag efter bara en kvart totalt har frånsagt mig min första tanke, att trollgrejen är lite barnslig, och plötsligt är helt med på att det finns troll i skogen. Dels på grund av att filmen inte för överarbetad så det blir ren fiction, dels på grund av den avslappnade attityden till trollen som vilket annat djur i skogen som helst tillsammans med den vetenskapliga anledningen till trollen sprängs eller stelnar i solsken som jag svalde jag med hull och hår.

Trolljegeren är inte bara bra utan riktigt rolig! Skådespeleriet är väl inte på topp men efter tjugo minuter har jag förbisett även det. Betyget får den inte bara för att det är en grym film utan även för att jag vill slå ett slag för Nordisk film. Bra betyg, nämligen:

F F F F F F F F F F

Låt den rätte komma in / Let me in

Jag är en av dem som tyckte att Låt den rätte komma in var en genialisk idé för en film. Den blev dessutom välgjord och skådespelarinsatserna är riktigt bra. Filmen handlar om en liten vampyrflicka vid namn Eli som flyttar in bredvid pojken Oscar i förorten Blackeberg. Att Eli är en vampyr är inget Oscar förstår sådär direkt men något är udda med henne i alla fall. Vi får genom filmen följa Oscars kärlek till Eli, hans jobbiga uppväxt med mobbing och Elis ständiga problem med att ordna med mat utan att röja sin identitet för hela Blackeberg.

Filmen utspelar sig under 80-talet och jag tycker svensk film generellt är bra på att få fram en tidsanda som ser trovärdig ut. Speciellt i Låt den rätte komma in där allt är på pricken sent 70-tal/tidigt 80-tal från kläder och frisyrer till inredning. Den ödsliga vinterkänslan som vi alla svenskar känner till så väl är även den genialiskt framställd. (En annan svensk film som lyckades göra ett lika grymt jobb med den saken var Tillsammans av Lucas Moodyson.) Jag anser i alla fall att det är en bra skill som svenska filmmakare bidrar med till filmvärlden där många andra misslyckas. Filmen i helhet är riktigt bra, en vampyrflicka i en förort i Sverige, trodde man ens att en sådan film skulle produceras? (Utan high-school känslan a la Vampire diaries)

USA tycke om Sveriges bidrag till vampyrtrenden och bestämde sig för att göra en egen version av filmen (för tydligen blir det jobbigt för amerikaner att läsa subtitles). Jag bestämde mig för att se även denna, fast jag var lite omotiverad. Resultatet av Låt den rätte komma in i amerikansk version heter Let me in och är faktiskt en kopia rakt av. Dialogen är densamma, handlingen är densamma (förutom en del karaktärer som har bytts ut, det härliga A-lagar teamet har bytts ut till vanliga grannar) och känslan är i alla fall ett försök till att vara densamma. Sverige lyckades enligt mig grymt mycket bättre med att skapa en konstig, obehaglig och ibland lätt illamående känsla som Let me in saknar eller har valt att ta bort för att tilltala den stora publiken. Pojken som spelar huvudrollen kunde lika gärna varit den svenska killen men när det gäller rollen som Eli (som heter Abby i Let me in) slår den svenska flickan Lina Leandersson alla prestationer med hästlängder. Förutom den har amerikanarna gjort ett hyfsat jobb med filmen.

Låt den rätte komma in får i betyg:

F F F F F F F F F F

Let me in får aningen lägre betyg för missad obehagskänsla:

F F F F F F F F F F