I Am Legend

I am legend, en bok skriven av science fiction författaren Richard Matheson på 50 talet har filmatiserats två gånger innan denna Hollywood produktion gjordes med Will Smith i huvudrollen.
Jag har varken läst boken eller sett dom andra filmerna så jag utgår i min recension bara efter denna nya film som kommer på biograferna 25 januari 2008.

Året är 2009 och några forskare har precis slagit genom med ett botemedel mot cancer, världen ljublar....................men efter tre år är nästan hela mänskligheten utrotad och viruset som härjar gör inte bara att människor dör, en del av de infekterade får en form av rabies smitta och intar formen av vampyr liknande varelser som skyr ljuset och festar på människo kött.
En procent av alla människor är immuna mot viruset och bland dem finns generalen Robert Neville (Will Smith) som bor i New York.
Han har vatt ensam överlevande i New York i tre år när filmen börjar och hans liv går ut på att försöka hitta ett botemedel mot viruset och få alla vapyr liknande varelser att bli mänskliga igen.
Själva utförandet av hans ensamhet eller sjäva grejen att han är helt isolerad på manhattan är riktigt bra gjort. Allting är öde och övervuxet med träd samt invaderat med djur av alla dess slag. Neville har gjort hela staden till sin hemmaplan där han försöker hålla sinnet i schack genom att gå till video butiken och "hyra" filmer och prata med mannekäng dockorna han strategiskt har placerat ut för att få det att verka verklighets troget. På gatorna strosar han omrking med den enda vän han har, hunden Sam och försöker leva i denna absurda verklighet.

Jag trodde det skulle vara mer "Will Smith action" med "Hollywood slut" så jag blev faktiskt positivt överraskad över denna faktiskt mörka film där ensamheten står i centrum riktigt bra portreterad. Det jag i och för sig tycker kunde va lite mer verkligt är i sånna fall att Neville är väldigt lugn och fortfarande frisk rent psykiskt för att vara den "siste mannen på jorden". Tydligen framställs han på ett helt annat sätt i boken och jag tycker nog att Will Smith kunde varit lite mer sjuk och konstig, det hade varit mer förväntat av hans situation.
De här monstren som ligger och ruvar hela dagarna i sina hålor är i och för sig bra gjorda men om det hade varit människor som hade spelat dem med riktigt bra smink och utklädnader istället för data fixade vampyrer med stora gap så hade jag höjt betyget ytterligare. Men det känns ändå inte som att de där monstren ska vara själva grejen i filmen så jag låter det vara.

Mitt betyg blir:

F F F F F F F F F F

Death Proof

Quentin Tarantino är tillbaka. Halleluja !!!
Precis som alltid kommer han med orginella idéer, om än för några helt enkelt konstiga idéer. Denna gången har han och regissören Robert Rodriguez arbetat tillsamans med ett projekt som är en hyllning till biograferna som specialiserade sig på B filmer, ofta visades dessa filmer i par, två åt gången. Därför heter denna "dubbel film" Grindhouse, vilket egentligen är två filmer varav Tarantino har gjort en och Rodriguez den andra. Death Proof är Tarantinos film och den andra heter Planet Terror. Som sagt så är detta hyllningar till B filmerna och B filmernas mecka, dvs horror filmer, kalkon rullar med en massa splatter scener.

Death Proof handlar om "stuntman mike" som åker omkring i sin bil som han menar är "death proof"( åtminstone fär honom själv. )
I första halvan av filmen blandar Tarantino friskt årtionden, först tror man att det är 60-70 tal tills någon tar upp en mobil eller en i-pod. Så någon tids era kan man inte fastställa för det är en blanding av dåtid och nutid, vilket bara gör filmen mer cool. Andra halvan slår över i svart och vit och sen till färg igen a la Tarantino.


Det finns inte mycket att berätta om handlingen för det finns inga "plots" eller "twists" eller konstigheter alls, what you see is what you get!!! Men dialoger är ju något som Tarantino är känd för och i Death Proof får man så mycket Pulp Fiction vibbar att det tar en ner för memory lane=) Jag fullkomligt avgudar dessa dialoger som egentligen inte har något att komma med. Men det är just det som är charmen med Tarantinos filmer, att ha en 7 minuter lång dialog filmad i ett svep och få det att bli intressant för tittaren.

Det jag tyckte mycket om med filmen var de kvinnliga skådespelarna, ett helt gäng av starka kvinnor med speciella utseenden och bakgrunder. Riktigt grymma tjejer med girlpower skrivet i pannan!
Det enda minuset med filmen var en lång biljakt där jag bara satt och tänkte : "bara stanna bilen då era dumma bimbos". Fast sen kom jag på att detta ju faktiskt var en hyllning till B filmerna och vad är en B film utan en scen där nothing makes no scense just för att man inte skulle göra sådär i verkligheten? Dessutom ville nog grabbarna ha en bil jakt med bara för sakens skull;)

En sjukt häftig och udda film med riktig Tarantino anda, för alla som älskar hans filmer!
Men var beredd på att det är en ganska skruvad film, så ha inga förväntningar på en lättsmält drama under din söndags kväll.

Mitt betyg blir: F F F F F F F F F F

The Number 23

Jim Carrey försöker sig på en seriös karaktär till skillnad från all trams humor han brukar hålla sig med. Men jag är inte så säker på att han skulle lämnat trams humorn efter att ha sett denna filmen. Det är i och för sig inget fel på Carreys skådespelar insatser, han spelar faktiskt riktigt bra stundtals men hans val av manus kan diskuteras till nästa gång han ska försöka sig på att vara seriös.

Denna film har hakat på den mystiska grenen av filmer som under 2000 talet har blivit en stor hit, ex: the butterfly effect, donny darko och så vidare, och sådana filmer brukar verka väldigt effektivt på mig som säkert på många andra, den där mystiska delen är många fascinerade av. Allt som faktiskt finns i världen som är ”mystiskt” men som just vi kanske inte lagt märke till samt känslan av att inte veta, för vi vet faktiskt inte allt!

I vilket fall som helst så handlar filmen om siffran 23, det finns många som säger att just denna siffra är ”magisk” eller ”mystiskt” vilket ni vill, och att nästan allting kan på något sätt kopplas till siffran 23. (Detta är då den mystiska delen, att man kan räkna ut en massa olika datum, namn, händelser och mängder av annat och få fram siffran 23, vilket man säkert kan med vilken siffra som helst men folket har fastnat för 23 så låt gå)

Carreys karaktär blir såklart besatt av siffran 23 till dess att den styr hans liv och mer och mer märkliga saker börjar hända.

En väldigt bra story anser jag, stora möjligheter och stor potential att verkligen bli en sån där film som när slutet har rullat klart så stirrar man tomt ut i intet och undrar vad som precis hände med sin verklighets uppfattning. Tyvärr så hände inte detta efter denna filmen.

Den var lite B, den var ganska osammanhängande och inte på något bra sätt som pulp fiction, den var inte trovärdig vilket faktiskt filmer kan vara även om handlingen helt omöjligt skulle kunna inträffa. Det var helt enkelt inte en bra film, den fastnade inte och den fångade inte mitt intresse alls. Väldigt synd på en sådan bra story.

Jag har svårt för att total såga filmer om det inte är så att jag inte kunde se klart dem för att de var så dåliga och om de är så dåliga så brukar jag inte ens ta mig tiden att skriva om dem. Därför får the number 23 ändå 3 F av mig….för Carreys skådespelar insatser som sitt alter ego var faktiskt ganska häftiga.

F F F F F F F F F F

300

Från skaparen av Sin City (som för övrigt var en väldigt bra film) så kom detta året filmen 300. Baserad på en grafisk roman som i sin tur är baserad på ett krig, eller ett slag ska man kanske säga, mellan Spartanerna och Perserna, kanske ett av historiens mest kända.
Men filmen som då är baserad på romanen är väl inte så trovärdig rent historiskt men det är nog inte meningen (hoppas jag i alla fall för då har de gjort en liten miss gällande i princip allt).
Men för att ge en kvick historie redovisning till alla så kallas detta: "slaget vid Thermopylae" där en modig armé på bara 300 Spartanska krigare skulle försvara sitt land mot Persernas armé på ett tusental män som drog fram genom världen och tog över allt som kom i deras väg. Med hjälp av ett smalt bergspass så lyckades de 300 Spartanerna göra en hel del skada mot sin fiende och därför blev detta ett så uppmärksammat krig.

Huvudkaraktären är såklart Spartas kung Leonidas och om någon missade det så är det Spartanerna som är "the good gyes" i denna filmen och Perserna är fruktansvärt hemska.
Kung Leonidas tar sina 300 män mot rådan av överste prästerna och beger sig mot Persernas armé och sedan handlar hela filmen bara om krigandet på en och samma plats....i en och en halv timme ungefär. Det finns en liten bi handling om kungens fru som kämpar hemma för honom men för övrigt kan jag inte påstå att det finns särkilt mycket handling över huvud taget.
Även om det hade varit trevligt med lite mer handling och lite mindre kassa repliker så går det inte att undvika att filmen är väldigt snyggt gjord. Detta gör ju självklart att man vill fortsätta se den och faktiskt tyckte jag lite mer om den andra gången jag såg den, man missar en del av det fina scenerna första gången. Slagsmåls scenerna är såklart väldigt bra gjorda och ett nöje att titta på.

Spartanerna beter sig som amerikanare genom hela filmen, jag tror att regissören hade för mycket braveheart i huvudet när han fixade till "pep talken" som talades av Leonidas, eller någon annan spartan för den delen. För det kändes som att det enda som sades var:
WE ARE SPARTANS, WE NEVER SURRENDER, WE WILL FIGHT TO THE DEATH CASUE WE ARE SPARTANS!....följt av ett mängd vrål !!!
Kanske en gnutta för mycket patriotism för min smak men ok.
Det andra jag måste kommentera är att Spartanerna självklart hade väldigt muskulösa kroppar, allihop! Medans de stackars Perserna fick nöja sig med att vara halvfeta eller bara konstigt utformade och det mest förvirrande, alla Perserna är ju svarta i filmen! Visst var perserna nere och rotade i afrika och tog sig en man eller två men som det portreteras i denna filmen är ju lite skratt retande. Jag tror jag såg EN man i slutet som faktiskt såg ut att vara Pers, resten var ett myller av svarta och latin amerikanare och det blir ju lite fel! (Om inte mycket fel!)

En film värd att se om man är intresserad av snyggt gjorda filmer men en film man kan hoppa över om man vill ha en handling eller inte är intresserad av slagsmål!
Betyget blir:

F F F F F F F F F F

Bobby

Jag hade faktiskt inte så höga förväntingar på Bobby, trots att det måste va den mest stjärnspäckade filmen jag någonsin sett, i varje scen var i princip alla kända eller på väg mot Hollywood med stormfart. Inte heller har jag varit särskilt inponerad av Emilio Estevez (trots att jag älskade Young Guns som liten) men precis som vanligt så ska man inte lyssna på den där inre rösten utan bara slå undan allting och se filmen helt enkelt...........denna gången blev det en trevlig överraskning.

Bobby (Robert Kennedy) är en film som har en huvudsaklig handling, politisk vinkling och stort budskap om just Robert Kennedy, han som på 60 talet skulle rädda Amerika och göra det till ett med fredsamt och älskvärt land, han som skulle bryta det stora hålet mellan raserna och raskrigen i USA. Precis som alltid i Amerika när det kommer någon som faktiskt verkar vara vettig, så blir han dödad.
Robert Kennedy blev skjuten på The Ambasador Hotel i Los Angeles efter att han hållt sitt tal som president kandidat i valet. Året innan dess blev hans bror John F Kennedy dödad, och tidigare samma år blev Martin Luther King mördad. Man förstår att landet är i uppror och skakat och många sätter alla sin tillit till Bobby, han som ska rädda dem!
Men egentligen handlar inte filmen om honom utan fullt av små bi handlingar utgör hela filmen. Det handlar om all sorts människor som just denna dagen höll till på hotellet och som var på festen där Bobby höll sitt tal.
Många öden berättas, från latino diskpojken som missar matchen han väntat på att se för att han måste jobba över på hotellet, till den alkoliserade super stjärnan som ska uppträda, till alla som arbetar med Bobbys kampanj, ungdomar som ser en framtid i drogernas värld och även en historia hämtad från verkligheten om en ung kvinna som samma dag gifte sig med sin vän för att han skulle slippa bli skickad till Vietnam.

Det är en trevlig, fängslande och bra film, mycket kan naturligtvis ha och göra med att skådespelarna bara är de bästa och för att nämna några: Harry Belafonte, Antony Hopkins, Emilio Esteves, Helen Hunt, William H Macy, Demi Moore, Martin Sheen, Christian Slater, Sharon Stone, Elijah Wood och Lindsay Lohan.
Alla är med från de gamla rävarna till de nya Hollywood kändisarna och detta gör såklart filmen till en helt underbar skådespelarinsats. Handling är också bra och det är ganska skönt på ett sätt att det inte är för mycket politisk propaganda (för vi vet allihopa hur fel det blir när amerikanare ska börja överdriva saker och ting) nej då trivs jag mycket bättre med att detta är en underhållningsfilm men man får ändå en inblick av hur människorna kände för Bobby och hans politik.
Såklart blir det ett tårdrypande slut fast man visste från början hur den skulle sluta, än en gång lyckades Hollywood få mig att gråta! Men denna gången var det värt det och Bobby är en film värd att se!

Mitt betyg denna gången blir:

F F F F F F F F F F

The Departed

Oscar för bästa film!!! Regi av Martin Scorsese!!! Det låter ju som om detta ska vara en absolut kanon rulle, inget du får missa, den stora film händelsen på hela året....äntligen fick han en Oscar som han förtjänat så länge för sina briljanta filmer.

Jag såg The Deprated och sedan satt jag vädligt länge och funderade om det var samma film jag hade sett som alla andra hade sett!!!
En fullständigt ointressant film med gammal story om maffia bossar och deras små hjälpredor som röjer undan folk och mördar hit och dit, korrumperade poliser och såklart den goda killen, men nä inte en strimma av någonting fängslande eller bra hittar jag i denna film.
Visst, Leonardo Di Caprio är fruktansvärt bra i sin roll och han har kommit en lång väg från Titanic om vi säger så, och visst är det härligt att se att Jack Nicholson håller måttet men förutom dessa talanger har jag inget mer att säga om denna film mer än att nä, detta var inte någon bra film och är inte ens värd att lägga pengar på enligt mig.

Mitt betyg blir två F....ett för Leo och ett för Jack!

F F F F F F F F F F

TOP 10 BÄSTA "CHICK FLICKS"

Precis som många andra tjejer anser jag en riktig chick flick kan förgylla min ensamma hemmakväll, sen spelar det ingen roll om det faktiskt är ett bra drama eller en chick flick i form av någon tramsig men ack så underhållande high school tjej film,så jag bestämde mig för att göra en topp tio lista av chick flicks..........

Plats nummer 1: Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Café

En fullständigt underbar film om vänskap mellan kvinnor både i nutid och runt 20 talet i alabama. En historia fylld av aktuella ämnen i samhället som rasism, att vara kvinna i dagens samhälle och samtidigt känna sig tillfreds med sig själv, men framför allt fylld av en kärleksfull vänskap som gör att alla kommer vilja ha en absolut bästa vännina med sig genom hela livet. Detta är min absoluta favorit film i alla kategorier och en berättelse ingen får missa!

Plats nummer 2: Amelie från Montmatre

Åh ljuva Paris. Bästa platsen i världen att spela in en vacker konstnärs film på. Dessutom med Audrey Tautou i huvudrollen som Amelie, en flicka som växer upp med känslodistanserade föräldrar och en mystisk hjärtsjukdom. Kärlek är temat, kärlek är kanske egentligen hela filmen som visar upp den ena härliga karaktären efter den andra. Musiken till filmen komponerad av Yann Tiersen gör ju inte det hela sämre!

Plats nummer 3: Virgin Suicides

Jag vet inte om den räknas som chick-flick, men det är en av mina favorit filmer gjord av en av mina favorit regissörer, Sofia Coppola. Hon lyckas alltid skapa en nästan magisk eller oförklarligt fängslande känsla i alla sina filmer, i denna gör hon detta tillsammans med Air som står för det underbara soundtracket. En grupp systrar med strikt religiösa föräldrar gör revolt på sitt eget sätt som titeln antyder, men inte innan de lyckas trollbinda grannpojkarna som för evigt får en besatthet till de unga blonda systrarna. Ingen feelgood film men ändå en typ av chick-flick med riktigt bra bilder.

Plats nummer 4: Cruel Intentions

Här kommer en av de där high school filmerna fast inte en tramsig sådan utan lite mer för oss över 15 år men ändå inte en seriös drama;). Denna handlar om styvsyskonen Katherine och Sebastian som har alldeles för mycket pengar och fritid för att göra något vettigt så istället handlar deras liv om sex, förförelse och att leka med andra människor. Under en sommar slår det vad med varandra och detta sätter igång en helt ny värld för i alla fall en av dem.

Plats nummer 5: The Notebook

En riktig kärlekshistoria i drama facket. Det finns inte så mycket händelseförlopp att tala om förutom en ung kärlek mellan en tjej och en kille som sedan leker katt och råtta genom hela filmen upp till de blir vuxna, det får varandra....de förlorar varandra...de går vidare....den ena vill ha den andra....den andra vill inte.....sen vill den andra osv.osv.......och trots detta så är det en så underbar film=) För alla kärleksnördar med mycket näsdukar till hands!

Plats nummer 6: Clueless

Nu kommer den riktiga high school draman, en riktig tramsig tjej film med alla ingredienser. Cher, en ung tjej med otroligt rik pappa bor i Beverly hills och går i high school. Hennes liv kretsar kring kläder, dyra bilar och killar som inte går på high school......en lättsam film för alla sleep overs, min favorit film när jag själv gick i högstadiet och fortfarande en underhållande film om man vill döda lite tid med sina vänninor och en stor skål popcorn, glass och ansiktsmasker!

Plats nummer 7: Ciderhusreglerna

En ung man vid namn Homer växer upp på ett barnhem vid sidan om sin mentor och fadersgestalt dr.Larch som lär Homer allt han kan om läkemedelskonsterna.
En dag kommer en ung kvinna till barnhemmet för att göra abort vilket endast dr Larch utför och Homer blir förälskad och följer med kvinnan och även hennes fästman ut i världen.
En underbar berättelse om människor och deras öde av Lasse Hallström som för övrigt är en stor favorit hos mig........

Plats nummer 8: Leagally Blonde

Elle, en ung blondin med stort modeintresse bosatt i Miami söker in till Harvards jurist linje för att försöka få tillbaka sin förra pojkvän som hon tror att hon måste gifta sig med, det är ödet!
Min favorit Reese Witherspoon visar att hon kan spela dum blondin precis lika bra som alla andra roller hon gör. En riktigt tramsig, rosa, fluffig, girl power film som nästan redan blivit klassiker hos oss unga tjejer ;) Vad kan man säga? You gotta love it!

Plats nummer 9: Chocolat

Vad kan man mer begära från en film, flytande choklad i härliga bilder, Frankrike OCH Jhonny Depp! Dessutom en underbart stark kvinnlig huvudroll med icke typiska kvinnliga egenskaper *härligt*. En riktig feelgood film i typisk Lasse Hallstöm anda om en kvinna som öppnar en chocolaterie i en sömnig liten fransk by och rör runt i bybornas traditionella gryta.

Plats nummer 10: Buffy the vampire slayer- the movie

Jag kan knappt försvara detta val, men alla som känner mig vet att Buffy har en speciell plats i mitt hjärta. Hur dålig denna film än är, hur mycket 80-tal den än utstrålar så kan jag se den om och om igen. Det finns faktiskt med namn som Donald Sutherland och David Arquette!

Om någon har missat det så är Buffy en flicka, utvald av ödet till att döda vampyrer i ensamhet med bara sin väktare som följeslagare. Såklart är hon även modeintresserad och snygg. Filmen gjordes på 80-talet och är grunden till hela serien som kom på 90-talet.

Dreamgirls

Mycket uppståndelse och höga förväntningar när broadway pjäsen Dreamgirls äntligen skulle bli film. Underligt nog har denna musikal fått bra kritik från många håll men tyvärr är jag inte så imponerad.
På 80 talet vann pjäsen många priser bland annat sex Tony Awards och på grund av att den var så stor och uppskattad då tror jag många vill att filmen ska va bättre är den faktiskt är.
Denna film ska tydligen ha lite influenser hämtade från The Supremes framgångar samt motgångar i sin karriär. Men precis som allt annat i USA så tas det verkliga motgångarna bort och ersätts med lite mera sång och ett "happy ending".

Handlingen utspelar sig på 60 talet där ett band som kallar sig The Dreams är på uppgång, trion av tjejer uppträder på olika talang jakter och försöker skapa sig ett namn, och med hjälp av en manager spelad av Jamie Foxx blir deras dröm sann.
De börjar med att köra bakom James Early spelad av Eddie Murphy och efter det sätter deras egen karriär igång på riktigt.
Såklart skär det sig mellan tjejerna och en av dem blir utsparkad från gruppen medan de andra två fortsätter sina karriärer med en ny tredje Dreamette. Detta är en del som The Supremes var med om men till skillnad från filmen där den utsparkade kvinnan får sin rättelse i The Hollywood ending så dog faktiskt Florence Ballard (som var kvinnans namn i verkligheten som blev utsparkad ur The Supremes) bara 29 år gammal urfattig och ensam.

Fast det mest är en tråkig film utan någon speciell twist eller handling över huvud taget som fångar en så är det stora namn med i denna filmen som verkligen är värda en eloge för sitt agerande. Eddie Murphy är fruktansvärt bra i rollen som en hybrid mellan James Brown och Marvin Gaye, Jamie Foxx är lika cool som alltid och sen har vi såklart Beyonce som gör en hyfsad bra prestation och till sist den kvinna som fått mest uppmärksamhet för filmen är Jennifer Hudson, tidigare känd för att varit med i amerikanska Idol.
Hon sjunger som en gudinna och gör de andra två (till och med Beyonce) bleka i jämförelse.
Om det ska delas ut något pris för denna film så är det definitvt till Hudson det ska gå för utan henne (eller Eddie Murphy för den delen) hade det inte ens varit en film värd att se enligt mig.

Fast alla dessa starka ord kan jag inte helt underkänna filmen, mest på grund av skådespelarna och för att det faktiskt fanns en låt eller två som var bra.
Mitt betyg blir:

F F F F F F F F F F

Pans labyrint- El labertino del fauno

Med stor förväntan intog jag biografen Spegelns salong för att se detta (vad jag hade hört) mästerverk. En saga blandad med historisk verklighet i 40-talets Spanien.
Pans labyrint (El labertino del fauno) är en spansk film av Guillermo del Toro och den är redan på plats bland alla nominerade filmer till priser över hela världen.

Denna film är en mix av en verklighet och en fantasivärld, en aning påminner den om Alice i underlandet fast en betydligt hemskare version och inte vidare barnvänlig.
Den ena delen av historien utspelar sig i Spanien, 40-talet precis när inbördes kriget är slut och Franco har tagit makten över landet. Det finns fortfarande rebeller kvar som försöker sätta sig emot denna regim och mitt i allt detta träffar vi huvudkaraktären, en liten flicka vid namn Ofelia som flyttar med sin höggravida mamma ut i skogen till sin nya styvpappa som är en elak kapten.

Ofelia läser mycket sagor och lever i deras värld som alla barn, och när hon kommer till sitt nya hem i skogen så börjar det hända en del mystiska saker som gör att Ofelia börjar tro ännu mer på sina sagor. Hon hittar en igenvuxen labyrint där hon stegar in och möter faunen, Pan.
"Fantasi" delen av filmen handlar om en prinsessa, en labyrint, en faun och en underjordisk värld där kungen och drottningen väntar på själen från deras lilla prinsessa som för längesedan försvann. För att kunna återvända till underjorden måste denna själ genomgå tester, olika prövningar. Det enda jag saknar är lite mer fantasy och lite mindre verklighet men det är inget som drar ner filmens standard.


Detta är en otroligt välgjord film, specialeffekterna är bra och den har ett sorts mörker över sig som är väldigt tilltalande och långt från Hollywood. Jag hade höga förväntningar när jag skulle se filmen och jag var verkligen positivt överraskad, och det som är det roliga med denna filmen är att den ger mycket åt fantasin, på så sätt att man kan tolka den lite hur man själv vill.
Jag vill själv tolka den som att det är en film om Francos regi, hur det påverkade folket i spanien och hur den enskilda individen fick leva. Framför allt handlar den om en liten flickas liv som är så hemskt att allt hon vill är att fly bort från verkligheten och komma till sagornas värld.
En annan tolkning är helt enkelt att ibland är inte verkligheten vad vi tror den är och vi ska kanske öppna vår fantasi lite mer för sagorna har alltid lyckligare slut än verkligheten..........

Mitt betyg för denna underbara film som kan tänkas ha tagit första platsen för årets film är:

F F F F F F F F F F

Apocalypto

Mel Gibson är tillbaka, ännu en gång med en film med historisk förankring. Denna gången är det maya indianernas värld han gestaltar och främst maya kulturens fall.
Denna film precis som braveheart och passion of the christ går i tydlig Mel Gibson anda och med det menar jag att det blir mycket blod och fysiskt smärtsamma scener att gå igenom. Vi trodde alla att botten var nådd när passion of the christ kom med fasanfulla scener av jesus piskande med ack nej, Gibson har nog försökt överträffa varje film efter varandra med helt enkelt hemska scener.
Detta gör inte filmen dålig, inte ens i min smak som ter att dra sig åt det lugna drama hållet, det är faktiskt en häftig action späckad film med stor potentiall för en helkvälls underhållning.


Filmen handlar i stora drag om jaguar paw, en indian som bor med sin by i skogen och första delen av filmen är precis som man föreställer sig indianernas liv, små hyddor som utgör en by och jägare som jagar mat medans barnen och kvinnorna väntar hemma.
Men maya indianerna i staden en bit bort behöver offer för att blidka sin gud och hela stammen förs iväg till en stor stad som i alla fall jag blev förvånad över att se, här lever de rika indianerna i konstiga ytstyrslar och här finns flera tusen slavar som arbetar dag och natt för att bygga enorma pyramid liknande byggnader som används som offer platser.
Jaguar paw måste tillbaka till skogen och det blir en vild jakt.

Genom hela filmen talas de olika maya språken, något som Gibson är känd för genom passion of the christ där alla talade arameiska som jesus talade, ett utdött språk sedan länge som gjorde att man i den filmen blev imponerad av hans beslutsamhet att göra det autentiskt.
Även i apocalypto känns det väldigt bra att indianerna faktiskt inte pratar amerikanska, vilket då hade gjort filmen tramsig, men även om de talar maya språken och inspelningsplatserna är otroligt vackra och allting ser autentiskt ut så genomlyser Hollywood ändå. Den amerikanske prägeln går inte att få bort i en sådan här film, på grund av all dramatik genom filmens gång och all action.

Det låter som jag inte tyckte om filmen men även om amerika lyser genom så gillade jag den starkt, det är en otroligt underhållande action/ äventyrsfilm, inget för folk som letar efter en historisk film om maya indianerna, och även om filmen har blivit beskylld för att inte vara historiskt korrekt så vet man kanske en smula mer om maya kulturen än innan man såg den, om man inte visste något alls innan det vill säga, som jag!
En film som har fångat kärlek, hjältemod, action och en smula historik i väldigt vackra foto, en otroligt häftig djungel miljö och bra skådespelarinsats från huvudrollsinnehavaren som här gör sin debut, Rudy Youngblood.

Mitt betyg blir:

F F F F F F F F F F

Den Vita Massajen

Den vita massajen som spelades in 2005 är baserad på den självbiografiska romanen med samma namn, skriven av Corinne Hofmann.

Boken fick mycket uppmärksamhet och filmen har kanske hamnat lite i skymundan, men denna berättelse gör sig bra även på filmduken.

Carola, en ung kvinna från Schweiz är på semester med sin pojkvän i Kenya. En helt vanlig kvinna med en egen affär från västvärlden som för två veckor reser till ett främmande land för en bredare syn av världen. Här träffar hon massajkrigaren Lemalian och från första stunden vet hon att hennes liv ska vara i Kenya med honom.
Carola stannar i Kenya och lämnar helt sitt liv hon redan byggt upp bakom sig, för att bosätta sig ute i vildmarken hos massajerna, gifta sig med sin älskade och föda hans barn.
Kulturkrocken blir förstås enorm där en vit kvinna ska ha förståelse för sin man som genom sin kultur tror på månggifte,omskärelse på unga kvinnor och som dricker blod direkt från slaktade gettes hals.

Miljön i filmen är otroligt vacker och det som tilltalar mig är massaj folket med sina fulla krigs munderingar eller bara deras klar röda skynken de bär. Blandningen av etnicitet och språk ger filmen ett lyft, här hoppar dom frisk mellan tyska och engelska och massajerna pratar sitt språk mellan varandra och man tänker inte ens på att det inte finns ett gemensamt språk man ska förstå som håller ihop konversationen. Tvärtom ger detta filmen en charm som många andra filmer helt saknar. (Som exempel när en film utspelar i Indien eller dylikt och helt präglas av amerikanska.)

Känslorna när man ser filmen är för min egen del mest ilska, som grundar sig i oförståelse för massajernas värld där dom helt lever i ett patriarkat. Kvinnan har ungefär ställningen under getterna de vaktar och som en kvinna från västvärlden har man svårt att vara tillfreds med detta. Det som är otroligt intressant är att se kvinnan Carola försöka anpassa sig till detta livet samtidigt som hon aldrig kan lämna sina rötter helt. Det blir såklart konflikter och missförstånd men genom att veta att detta har hänt på riktigt får man en stark respekt för denna kvinna som offrade så mycket för sin kärlek.
Att ta sig från våra bekvämligheter till en bush där kvinnor inte får äta tillsammans med männen är något bara en väldigt stark människa kan klara av.Kulturkrock utöver det vi vanligtvis hör talas om.

Helhetsbetyget om denna filmen blir medel, det är en bra och sevärd film men som jämfört med boken blir blek, som många andra filmer. Det är dock härliga miljöer och filmen i sig är värd att se endast för att se kontrasten mellan hudfärgerna och faktiskt få en i alla fall liten inblick i de nomadfolks värld som finns idag i vår värld.

Mitt betyg blir:

F F F F F F F F F F

Parfymen- berättelsen om en mördare

Parfymen- berättelsen om en mördare- ett mästerverk som ursprungligen framställdes i bokform av Patrick Süskind från Munchen. Denna udda bok var hans första roman och blev en stor succe i hela världen.

Filmatiseringen gjordes av Tom Tykwer, tysk regissör och filmen hade världspremiär 2006 i Munchen.

2007, alltså i år, den 26 januari hade Parfymen premiär i Malmö och jag var placerad längst bak i biosalongen för att se vad all denna dunkla besatthet handlade om.

Det är svårt att i ord försöka förklara denna märkliga men tungt fängslande film som i bokform säkerligen är helt underbar på ett mörkt, mystiskt och samtidigt stötande sätt.
Filmen väcker en mängd olika känslor. Man slängs runt i en känslomässig berg och dalbana av ömkan, hat, förståelse och förvirring och allt detta endast för huvudkaraktären.

1700 talet, Europas största (även smutsigaste) stad, Paris!
Det är välgjord miljö i filmen som verkligen drar fram klyftan mellan fattiga och rika och hur smutsigt och äckligt det faktiskt blir i en stad så överbefolkad.

Här föds en liten pojke, Jean- Baptiste Grenouille, bland fiskestånden och överges direkt av sin mor. Pojken växer upp på ett barnhem och säljs därefter som yngling till en garvare.
Självfallet är det något speciellt med denna pojke, han har ett luktsinne som ingen annan, han kan lukta sig till allt och det är hans sätt att ha kontakt med världen. Med denna förmåga lyckas han skaffa sig ett arbete under en parfymör i Paris och blir dennes lärjunge. Här finns fina peruker och stiliga kostymer med i bilden som gör tiden som Jean- Baptiste Grenouille spenderar hos parfymören till en liten stunds kostym drama.

Men Jean- Baptiste Grenouille nöjer sig inte med de vanliga dofterna våra parfymer utgör, han vill och tänker skapa den ultimata parfymen och börjar experimentera med hur han ska kunna utgöra en doft han anser vara den bästa han någonsin luktat, doften av en jungfru!

Det är rysligt bra skådespeleri av Ben Whishaw som spelar huvudpersonen. (Tidigare har vi sett honom i bland annat Stoned) Han är utmärglad och har en blick av tomhet och oförståelse som får en att rysa. Han lyckas fånga sin karaktär, vilket innebär i stort sett att vara skrämmande samtidigt som han bara är en pojke, och det är väl denna oskyldiga fasad som gör att man inte helt kan hata denna karaktär som faktiskt begår fruktansvärda handlingar genom filmens gång.

Filmen handlar också om så mycket mer än att denna pojke gör hemska saker, själva hemskheterna får en ganska liten roll när man ser slutet, det finns ett budskap om kärlek, om avsaknaden av kärlek och faktiskt behovet hos människan att känna någon sorts kärlek från andra och vad man är kapabel till att göra i brist på detta.

Allt som allt så tyckte jag fruktansvärt bra om denna film, det finns inte mycket dålig kritik att ge förutom ett fåtal scener som känns överflödiga och tragglande.
En skickligt filmad skapelse med bra skådespeleri och framför allt en annorlunda film som sticker ut och inte ger en det gamla vanliga.

Enligt mig: en film värd att se, värd att äga och värd att älska!

Mitt betyg blir:

F F F F F F F F F F