TV serier

Jag älskar Tv-serier. Det är nästan en passion som skrider förbi filmerna, fast bara nästan. Det som är det bästa med Tv-serier är också bland det sämsta, nämligen tiden. Ett avsnitt är lagom kort och bra att titta på om man inte orkar sätta sig in i en film (som av någon anledning ibland kan kännas som ett projekt man inte orkar ta sig an, mkt märkligt, det är ju bara en film liksom). Men ett avsnitt av en serie är också för kort för att ha något direkt djup. Det blir lite sämre kvalité i handlingen fast det kan bli ack så spännande, och bra är de på att fixa till ordentliga cliffhangers så man ändå slutar kvällen med att ha sett fem avsnitt istället för ett. De serier jag nu ska nämna här är INTE i någon ordning så jag helt enkelt inte KAN välja bland dem, de är helt enkelt nummer ett allihop. Jag följer en massa serier och kan inte nämna alla här, precis som många andra i världen älskar jag sex and the city en regning måndagskväll eller varför inte skratta lite till scrubs. Men de som följer är serier som fått en speciell plats i mitt hjärta, serier som fastnat i min hjärna och som jag ibland följt så slaviskt att jag velat vara karaktärerna:

Dead like me: serien kom bara ut i två säsongen innan den lades ner (VARFÖR händer det med alla bra serier, seriöst? Måste det finnas mode eller läkare med för att en serie ska få fortsätta sända??). Det kom en dålig ursäkt till film några år senare dock med ett ”slut” på historien men den varnar jag för. Serien handlar om George (Georgia) som dör en rätt tragikomisk död. Efter döden blir hon tvingad till ett jobb som en sorts lieman, en reaper. Hon samlar helt enkelt in själar. Till hennes hjälp finns hennes arbetskamrater av liemän som alla är riktiga karaktärer, sina uppdrag får de alltid på gula post-it lappar. Denna serie är lite av en mörk komedi, den är rolig men behandlar ju ändå döden och hela den jobbiga biten med att vara död, speciellt att dö ung. Alla karaktärerna är speciella och att man inte får veta mer om dem innan serien tar slut stör ju ganska mkt.

Twin Peaks: det finns väl ingen som missat denna kultserie? Jag var för liten när den första gången sändes på Tv men jag kommer ihåg att min mamma pratade om den, till en början älskade hon den men sen blev den alldeles för konstig så hon slutade titta. Oh ja! konstig är väl nästan milt uttryckt. Även denna serie kom bara i två säsonger (ganska långa säsonger iofs) där den första inleds med att en ung kvinna hittas mördad, Laura Palmer. FBI agenten Dale Cooper kommer till den lilla staden för att lösa mordet. Med tiden händer mer och mer udda saker i Twin Peaks och Cooper blir mer och mer fångad av staden och dess invånare. Serien har en väldigt konstig känsla över sig som är riktigt svår att förklara. Även om den utspelar sig i samtid med när den kom (90-talet) så finns det en tydlig 50-tals känsla i kläder, musik och frisyrer. Den känns svår att placera och har av många fått en status att vara banbrytande inom genren som är en blandning av allt möjligt. Otroligt bra, härlig udda känsla, dock lite lång och svår ibland men häng bara kvar då för det lossnar.

Carnivàle: kom även den bara i två säsonger (ser vi ett mönster??). Jag tror inte den blev särskilt stor i Sverige men den visades på SVT (precis som alla serier jag skriver om idag ,minus Buffy). Tidsramen är under den amerikanska depressionen och handlingen kretsar kring en karneval som reser runt i landet. De plockar upp Ben Hawkins som börjar arbeta hos dem och efter ett tar förstår man att han har en nyckelposition i ett stort krig mellan det goda och det onda, hans motpol är prästen Justin som leder en församling med sin syster på annat håll i landet. Karaktärerna är underbara, hela serien är otroligt mörk och udda med en speciell obeskrivlig känsla precis som Twin Peaks. Fast jag tror att Carnivále kan avnjutas av fler pga dess grundhandling som är enkel att begripa, kampen mellan de onda och goda!

Veronica Mars: kom faktiskt ut i tre säsonger innan den lades ner. Jag visste att det fanns en serie med namnet väldigt länge men hade fått för mig att den var riktad till yngre som Hanna Montana eller liknande. Men efter en väninnas tips började jag titta och blev direkt fast i första säsongen, som för övrigt är den allra bästa. Den inleds med att Veronicas bästa kompis blir mördad och Veronica försöker efter det ta reda på vem mördaren är med hjälp av hennes skills som private investigator, eller, hennes pappa är PI och Veronica hjälper honom och skaffar sig kunskap samtidigt. Det är en high-school serie men på något sätt är den ändå lite bättre än de vanliga. Den är lite mer rå, lite mer alkohol, sex och droger än de vanliga all American serierna, vilket bara kan betyda, bättre! Jag blev helt tagen av alla karaktärer och förkrossad när den slutade.

Buffy- the vampire slayer: kom i hela 7 säsonger så den är ju lite mer mainstream. All vet väl vem Buffy är? High-school tjejen som dödar varmpyrer på sin fritid för det är hennes öde som hon inte kan undkomma. Jag vet att det är tramsigt med Buffy men jag har tyvärr fastnat där och kan aldrig komma tillbaks. Jag följde den från första stund den började sändas i svensk Tv och har aldrig slutat. Ibland ser jag om alla säsonger och blir alltid lika ledsen när jag kommer till sista avsnittet. Jag tvivlar på att någon i min ålder (eller någon annan ålder faktiskt) kan börja titta på Buffy idag och tycka den är bra. Kvalitén är urusel och vissa scener är så lågbudget att man nästan skämms. Men som sagt, den fanns där för mig när jag var 14 och inte hade kabel-tv;)

Övriga serier som är värda att se:

Skins- Brittisk serie om ungdomars vardagsliv i Bristol, massa alkohol, droger och sex. Som en amerikansk ungdomsserie on crack. Mkt bra!

Supernatural- Amerikansk serie om bröderna Sam och Dean som jagar övernaturliga ting. Snygga pojkar plus att övernaturligt alltid funkar.

True Blood- Heta vampyrer med härliga suthern accents. Kan ibland bli lite väl överdriven som serie men helt Ok underhållning.

Californication- David Duchovny spelar sexgalning med drogproblem som lever det glada livet. Inget för den blyge.

Dirt- Courtney Cox spelar hård tidningsredaktör. Serien försvann väldigt snabbt tyvärr, inte för att Cortney spelade super bra (hon spelade egentligen bara sin karaktär från Screm filmerna minus komedin) men där fanns bra biroller.

Kalla fötter- Brittisk serie igen. Denna gången handlar det om vuxna människors liv fast med samma typ av problematik som i Skins.

Tru Calling- Eliza Dushku som spelade Buffys sidekick/nemesis Faith fick en egen serie där hon är Tru Davis, en tjej som jobbar på bårhus och samtidigt har en förmåga att åka tillbaka i tiden för att rädda människor från deras grymma öde. Serien är i samma changer som Buffy så....

Dollhouse- Eftersom Tru calling lades ner rätt så snabbt så kom Eliza tillbak 2009 i serien Dollhouse. Ännu en serie av Joss Wheadon som är känd för Buffy, Angel, Firefly mm. Dollhouse är sci-fi blandat med framtid i ett snyggt nutidspaket. Ibland lite seg men ändå väldigt bra.

Dark Angel- Är även en sci-fi, framtids serie. Här gjorde Jessica Alba sitt intåg i kändisvärlden som en framavlad genmanipulerad krigare som rymmer bort från sitt öde. Jag tycker nog att serien platsar i samma kategori som Buffy, Tru Calling och Dollhouse. De har alla gemensamt att de inte är sjukt grymt gjorda men har en bra grund historia som fastnar.

Never let me go

Filmen är baserad på en sci-fi bok av en japansk född brittisk författare vid namn Kazuo Ishguro. Historien ses inom ramen av dystopi, alltså motsatsen till utopi, båda begreppen är en framtidsvision, antingen en mardrömsliknande framtid eller en perfekt utopisk värld.

Historien tar sin start i 1950-talets England. På ett barnhem (eller en sorts institution) som kallas Hirsham växer tre vänner upp tillsammans, Kathy H, Tommy och Ruth. Alla barnen på Hirsham växer upp i en vacker miljö, äter näringsrik bra mat och motionerar flera gånger om dagen. Deras kroppar måste vara i perfekt skick och de får aldrig lämna området. Redan i ung ålder får barnen reda på syftet med sina liv, att bli donatorer och inte överleva sin 30-års dag. Samhället har nämligen utvecklats till att medellivslängden har överstigit 100 år genom att kloner föds upp för att bli donatorer av vitala organ. Barnen är alla donatorer, framavlade från ”original”. Som tonåringar flyttar de tre vännerna till en mindre stuga där de ska bo tills de påbörjar sitt syfte. All reagerar olika på sitt öde. Kathy H har sedan yngre tonåren varit avundsjuk på Tommy och Ruth som är ett par och när hon inser att hon inte längre kan vara tredje hjulet lämnar hon gården för att arbeta som en ”vårdare”. Arbetet innebär att vara med donatorer före, under och efter sina operationer till de ”avslutat” (dött) sitt syfte. Kathys arbete ger henne några år mer än andra donatorer innan hennes behandlingar skall påbörjas. Efter tio år träffar hon på Ruth igen som efter två behandlingar är väldigt skör och tillsammans åker de och träffar Tommy som även han påbörjat sina operationer men ännu är pigg.

Syftet med historien är uttalat från författaren att vara en tankeställare om liv och död, om vad som är viktigt i livet och det fakta att livet faktiskt har ett slut. Jag tyckte för det första att filmen var fruktansvärt bra gjord med tanke på att det är något så ovanligt som en sci-fi film som utspelar sig i riktig 50-tals miljö. Det är alltså inte tal om några dräkter, blinkande meckaniker eller annat typskt sci-fi. Det är en helt vanlig miljö (minus några armband som donatorerna måste ha på sig), tidsenliga kläder osv. Det är just denna konstiga kombination av dåtids miljö och framtids dystopi som blir sådär ovanligt bra.

Den andra aspekten i filmen som också är riktigt bra är att donatorerna är tillfreds (mer eller mindre) med sitt öde. Tommy är den enda som försöker göra någon form av motstånd men aldrig på det sättet att han försöker rymma från sina operationer eller liknande. Det är ju även något som är ovanligt i en film, att faktiskt visa på den aspekt som är mest troligt i ett sådan scenario. Nämligen just att alla människor nöjer sig med sitt öde och finner sig inom ramen för det som är tillskrivet en. Varför rymmer de inte då så de slipper dö? Är väl den frågan flest kommer ställa sig under filmens gång. Svaret är väl att vi alla nöjer oss, är tillfreds med den lott vi fått tilldelade oss och att göra grov revolt mot något som är naturligt och givet ligger inte i människans natur. Det är det enda liv donatorerna vet, därför är det också det enda liv de lever.

Riktigt bra historia, jag hade nog uppskattat boken mer då jag inte är ett Kiera Knightley fan och då jag inte tror att filmen gör historiens grundtanke rättvisa. Filmen blir ibland lite platt, men jag uppskattade miljön och känslan.

F F F F F F F F F F