My name is Khan

Ja, jag ska vara ärlig och säga att jag hade förutfattade meningar om denna film och inte var det några bra heller. Tyvärr införlivades dem och jag kan sammanfatta det med en mening: Forrest Gump goes Indian-muslim!

Jag vet att Forrest Gump och Khan inte har samma handikapp så ok vi kan fortsätta med liknelserna: Rainman goes Indian-muslim eller Sam i filmen I am Sam goes Indian-muslim. Ni förstår vart jag vill komma? Denna typ av film har gjorts sååååå många gånger med olika twists att jag knappt vet vart jag ska börja.

My name is Khan and I am not a terrorist är meningen som beskiver hela filmen. Khan föds i Indien med ett handikapp som visar sig vara Aspbegers, Khan flyttar till sin bror i USA, Khan träffar flicka och gifter sig, Khan och familjen han skapat får problem efter 9/11 eftersom Khan är muslim.

Detta är en fin historia som mer än en gång resulterar i tårar (OBS! Tårar är INTE ett betyg på hur bra en film är) och skådespeleriet är bra. Huvudpersonen som spelas av Shahrukh Khan (en av Bollywoods mest efterfrågade skådespelare) är riktigt bra, men han är ändå på något sätt lite för fin, för snygg och lite för normal i vissa situationer för att det skall bli helt trovärdigt. Jag antar att filmen är någon typ av samarbete mellan Bollywood och Hollywood vilket är positivt, språket och den Indiska kulturen ger en ny twist och krydda som vi inte sett innan. Men det är ändå i mina ögon en typisk amerikansk film, speciellt med tanke på den hyllning till den amerikanske presidenten som smyger sig in på ett genomtänkt sätt *suck*. Den muslimska aspekten och rasismen efter 9/11 som är filmens grund är inte heller något originellt att komma med, men det kanske är en kulturgrej för oss i Sverige. I Amerika kanske man behöver slå in lite mer vett i medborgarna angående hur människor av en annan etnicitet än ens egen ska behandlas??!! För att avsluta måste jag säga att även om jag kände igen allt i filmen och kunde tänka ut mer än halva handlingen 20 minuter in så är det en film som är bra gjord med bra skådespeleri. Jag gillar Indisk kultur så där har vi ett plus till och tårarna betydde ju någon form av beröring i hjärtat. Så betyget blir:

F F F F F F F F F F

DVD-tips!

Jag gillar klassiker och vad är Rosemarys baby om inte en klassiker! För det första är det en film av Roman Polanski, en man som gör de mest underbart konstiga filmer, jag är ett stort fan (fast man måste bortse från hans kriminella status). Polanski har gjort en uppsjö bra filmer, några av dem är till och med ok för gemenman, som Chinatown och The Pianist. Andra kräver lite mod till exempel hans ”lägenhets-triologi” där Rosemarys baby ingår och är den mest normala filmen. Hans trilogi utspelar sig i tre olika städer, Repulsion-London, The Tenant- Paris och Rosemarys baby- NY.

Filmen hade premiär 1968 och huvudrollen spelas av den underbara Mia Farrow som gör sin livs roll (tror även det var hennes första). Hon spelar Rosemary som med sin man Guy flyttar in i en ny lägenhet i ett större hus. Till en början verkar allting bra men efter ett tag tycker Rosemary att grannarna beter sig underligt, hon börjar få mardrömmar och blir psykiskt instabil. När hon blir gravid undrar hon om hennes mardröm där hon blivit våldtagen var på riktigt och hon blir hysterisk över vad som kommer hända med hennes barn, och vad är det egentligen som växer inuti?

Frågan som sträcker sig över hela filmen, är Rosemary galen eller är det hon tror på någon övernaturlig sanning? är en fråga som jag inte kunde se svaret på förens i slutet av filmen, vilket är väldigt svårt att lyckas med. Jag tycker att detta är den bästa av hans ”lägenhets-filmer” för den är enklare och rakare än de andra två som spårar ut något alldeles galet ibland. Rosemarys baby kan tilltala alla. Det är en 60-tals film med en speciell känsla, man får absolut inte lov att förvänta sig en skräckfilm mätt i dagens mått. Detta är en kulturupplevlse och skall ses som en sådan;)

Inte helt oväntat blir mitt betyg:

F F F F F F F F F F

Religulous

En film där Bill Maher tar sig an det religioner i olika samhällen. Som känd motståndare till religion finns en klar och tydlig utgångspunkt i Mahers ställningstagande gällande filmen. Det är inte en dokumentär där olika religiösa personer gör sina röster hörda för att ställas mot diverse fakta, det är en film där Maher gör narr av alla som har någon typ av tro över huvudtaget.

Jag måste erkänna att filmen är underhållande och ibland riktigt rolig, rolig på ett förnedrande sätt såklart men att skratta åt andra är inget nytt under solen. Hade Maher bara utgått från idén och sedan intervjuat och faktiskt låtit folk förklara sig så hade filmen kanske vägt lika tungt som en vanlig dokumentär. Men hans sätt att tala till folk är ibland så nedlåtande att det faktiskt blir riktigt pinsamt. Att han sedan går från att skratta åt en rabbin och lämna intervjun till att röka marijuana med grundaren till Canabis Ministry i Amsterdam gör honom inte mer trovärdig. Mahers åsikter är enligt mig inte fel, han är en trovärdig ateist med riktiga fakta i ryggen, i alla fall gällande kristendomen vilket han skulle ha hållit sig till för när islam blandas in blir alltihop bara pannkaka. Jag tycker det är synd att han gör en film som grundar sig i att han ser sig själv som en övermänniska gentemot alla troende, även om han har denna syn hade han kunnat skapa en film med fakta som hade vägt tyngre, han hade kunnat bli trovärdig. MEN det är tydligen inte meningen att hans åsikter skall väga tungt, hela idén är att dissa människor och det lyckas han med. Oavsett så blev detta bara en ibland underhållande film, med en störd Maher som huvudperson som jag kommer ha förträngt om några dagar.

Betyget blir:

F F F F F F F F F F (halvvägs till mål i betygsväg endast för att han har några bra poänger och ibland skrattar man riktigt mycket