”Based on a true story” eller som personen bakom huvudfiguren sagt: ”så nära en dokumentär man kan komma och fortfarande vara i ett drama”. Aron Ralston är en ung man med äventyrslystet sinne. Han klättrar i berg, cyklar i terräng och campar där han har lust. Gärna ensam och utan att riktigt förklara för någon vart hans senaste äventyr är på väg geografiskt. Det innebär att när han en helg klättrar i en bergformation i Utah och trillar så finns det ingen hjälp att få! Ett stort stenblock trillar efter honom ner i en reva i berget och landar rakt på hans arm vilket innebär att Aron är fast! Filmen handlar sedan om kampen att komma loss, fysiskt och psykiskt. Han satt fast i 127 timmar, ungefär 5 dagar innan han lyckas ta sig loss och få hjälp. Och med tanke på att detta är en riktig händelse som fick stor plats i media så vet kanske de flesta hur han kom loss……
Jag visste hur det slutade och var såklart berörd av hela händelsen som många andra och såg därför fram emot filmatiseringen. Trailern (som hade fått bättre betyg av mig än filmen) var riktigt lockande och känslan var ungefär densamma som Into the wild (som är en av mina favoriter vilket jag tidigare nämnt på bloggen). Det visade sig dock att känslan i filmen inte alls var likadan, det är mest konceptet ung man söker äventyr som liknar varandra och den riktigt snygga naturen. Bilderna på bergen som visas dels i början och i vissa tillbakablickar ger ett stort plus.
127 Hours handlar ju om Arons försök att komma loss och hur han hanterar att sitta fast och vetskapen om att ingen vet vart han är, det är klart som korvspad. Men jag tycker inte det hade varit fel att för filmens skull slänga in lite tillbakablickar från olika händelser i hans liv, detta görs till viss del men i min mening alldeles för lite för att filmen samtidigt skall bli någon slags underhållning (vilket måste vara ett av syftena med att göra denna typ av film). Hela händelsen berörde mig mer som historia än i filmformat, å ena sidan tycker man det är hemskt att Aron sitter fast och tankarna börjar vandra till hur man själv hade reagerat. Å andra sidan blir filmen ganska platt, man får veta för lite om Aron och har därför svårt att sympatisera till fullo.
James Franco gör en riktigt bra skådespelarprestation, han spelar i princip hela filmen själv vilket inte kan vara enkelt och det gör han riktigt bra. Men filmen fastnade ändå inte hos mig som jag tycker den kunde, potentialen var stor. Betyget blir:
F F F F F F F F F F
